hic et nunc - här och nu

Det finns många olika typer av busschaufförer. Sura, glada, trevliga, mindre trevliga, roliga och bittra. Bara för att nämna några. Busschauffören stöter man ju dock oftast bara på i ett par sekunder, de andra resenärerna däremot - de ska man dras med en hel bussresa. Ibland trevligt, kanske till och med underhållande, och ibland mindre...trevligt. Jag skulle vilja kalla mig själv en relativt erfaren bussåkare nu efter snart tre år på gymnasiet och jag har konstaterat att det finns en hel del olika sorts resenärer.

"Jag glömde hörlurarna hemma"-resenären. Alla stöter på den här typen av resenär då och då, oftast på stadsbussarna. Lilla mobilen är fullproppad av ny musik och det ska man givetvis dela med sig av. Till alla. Hörlurar är oftast inte att tänka på men om de mot förmodan är med så är volymknappen på högsta volym så att musiken ändå letar sig ut till oss andra. Om vi vill lyssna på musik tar vi med oss en egen iPod och egna hörlurar. Hörlurar på. Volym ner. Tack.

"Usch vad dyrt det här är"-resenären. De här människorna är oftast över 65 år, kanske till och med över 75. Direkt efter busschauffören meddelat resans pris hörs antingen 1. Lite muttrande innan slantarna till slut tas fram, eller 2. Ett högt och tydligt "Herregud vad dyrt. Såhär dyrt var det inte på min tid". Okej, bussarna är kanske lite dyra ibland men vadå, ta bilen istället då. Eller gå, för all del. Klaga hjälper i alla fall inte.

Snackisarna. Det här är, oftast, en väldigt glad människa. Om man hamnar bredvid en sådan blir det inte tyst. Någonsin. Munnen går konstant om allt man kan tänkas prata om med en främmande människa (förvånansvärt mycket faktiskt... Man skulle ju kunna tänka sig att sjukdomar och galna släktingar är ganska privat, men icke.).

Tysta små möss. Om man hamnar bredvid den här resenären så får man en lugn och fridfull resa. Kan tänka mig att många "lilla landet lagom"-svenskar uppskattar det, som är lite folkskygga och helst inte pratar med någon utanför familjen och närmsta vänskapskretsen.

"Jag vill inte sitta bredvid dig"-resenären. Den här personen tror jag att nästan alla har råkat ut för. Otrevlig typ. Personen ifråga sätter sig på det yttre sätet i en nästan smockfull buss och flyttar inte in när nya passagerare hoppar på. Ibland känns det lite som att de hellre vill att den åttioåriga tanten får stå upp och sedan ramla när busschauffören gör en underbart hastig inbromsning, varpå hon bryter lårbenshalsen, istället för att helt enkelt flytta in ett snäpp. Jag gillar även de ljudliga suckarna och den nonchalanta blicken man får när man frågar om man kanske, mot all förmodan, skulle kunna få sitta där.

Mobilprataren. Okej att man pratar i mobil på bussen, det har jag absolut ingenting emot. Men att man pratar så högt att alla hör det, inklusive passagerarna i bilen som kör om, är väl halvkul. Vi andra har inget större intresse av hur många flaskor du behövde dricka i helgen innan du spydde i en buske, hur många liktorn din gammelfarfar har eller vad ditt senaste klamydiatest visade. Okej? Tack, då säger vi så.

"Jag ska hoppa av om tjugo minuter så jag ställer mig upp redan nu"-resenären. Den här personen är ofta, men definitivt inte alltid, äldre. Ungefär i stil med "Usch vad dyrt det här är"-resenären. När det är 4-5 kilometer kvar till hållplatsen trycks det först (hårt!!) tre gånger på stoppknappen, för att försäkra sig om att busschauffören har uppmärksammat stoppet och att bussen verkligen kommer att stanna. Därefter ställer sig resenären upp och går mot utgången för att vara beredd på att hoppa av. Det är ju faktiskt ganska stor risk att man inte hinner hoppa av...

Sjusovaren. Det finns två olika sorter av den här resenärtypen. Det finns den som sover djupt och dessutom sitter på yttersta platsen så att ingen annan kan sätta sig bredvid. Väldigt irriterande typ. Ungefär som "Jag vill inte sitta bredvid dig"-resenären. Och sen finns det kategorin som jag själv hamnar under - den som visserligen också sover, men åtminstone sätter sig längst in. Om man råkar bli väckt får man antingen en chock (ganska underhållande att se) eller blir man väldigt grinig (jag).

Så. Fördomar mot bussresenärer skulle man väl kunna kalla det. Och ja, jag är medveten om att jag i stort sett endast tagit upp de mest negativa bilderna av bussresenärer. Det finns trevliga också. Men det blir ju så mycket roligare såhär, eller hur? Vilket samhällsproblem va, otrevliga bussresenärer. Det blir inte mycket viktigare än såhär.